Ett amningsavslut

I början av den här bloggen skrev jag om hur jag blev en långtidsammare. Den texten publicerades även på Amma vidare. Jag lovade också att skriva om hur vi slutade amma, jag och Martina.

Och sedan kom det annat emellan. Skoljobb, husköp, andra blogginlägg som ville bli skrivna... Men nu är det dags!

Jag började ju amma helt utan någon tanke på hur länge man egentligen skulle amma. När folk började fråga hur länge jag egentligen skulle hålla på, började jag svara "jag hoppas hon tröttnar före mig". Ändå blev det så att jag, av olika anledningar, började begränsa amningen.

Den första begränsningen kom när Martina var drygt ett år. Då separerade jag från hennes pappa och vi kunde av förklarliga skäl inte amma helt fritt längre, när hon var hos honom. Dock är jag väldigt glad att jag stod på mig gentemot pappan och familjerätten, när de tjatade på mig om att amningen inte var nödvändig längre. Jag tyckte nämligen att det var precis tvärtom, att hon behövde ha så mycket som möjligt som var som vanligt, när det mesta blev olikt sig. Och jag märkte att hon verkligen tankade närhet och trygghet när hon kom tillbaka till mig, även om hon hade det jättebra när hon var hos pappa med. Och vi ammade ju på som vanligt när hon var hos mig, fritt på hennes signaler.

Den andra begränsningen kom när Martina var cirka 20 månader. Då hade jag börjat plugga igen och orkade inte riktigt med nattamningen längre. Återigen är jag glad, och lite stolt, över att jag stod på mig igen när "alla" sa att jag borde sluta amma för att underlätta inskolningen på dagis. Igen tyckte jag det var tvärtom, att det vore dumt att både sluta amma och börja förskola samtidigt. Det kan väl räcka med EN stor förändring i taget? Nattamningen gick dock ganska smärtfritt att fasa ut, kanske för att hon redan var van att inte amma nattetid (eller ja, överhuvudtaget) hos pappan.

Den tredje begränsningen infördes vid dryga två års ålder. Då slutade vi amma dagtid, eller åtminstone på eftermiddagarna. Anledningen var att hon ofelbart somnade om hon fick amma, och somnade hon på eftermiddagen blev det omöjligt att komma i säng i vettig tid på kvällen, vilket gjorde det svårt att komma upp på morgonen (vi hade ganska tidiga morgnar vid den tiden) vilket ledde till ett väldigt trött barn på eftermiddagen, som somnade och... ja, ni fattar. Det blev lätt en nedåtgående spiral.

Så ammade vi då morgon och kväll. Och enstaka tillfällen dagtid, om hon var sjuk, hade slagit sig eller var ledsen av någon annan anledning. En liten snutt var ofta snabbaste och enklaste sättet att trösta. Och jag gillar snabba, enkla lösningar, i alla fall ibland.

Jag fortsatte besvara folks frågor om amningslängd med samma ord som tidigare. "Jag hoppas hon tröttnar före mig."

Så blev jag gravid igen, någon månad innan Martinas treårsdag. Vi fortsatte amma, men med tiden präglades amningsstunderna mer av tjat än av mys. Tjat från bådas sida, ska tilläggas. Jag hade ömma bröst och tjatade på att hon skulle "snutta ordentligt" och ta ett bra tag. Hon tjatade på att det inte kom så mycket mjölk som hon ville. Om jag sinade på grund av graviditeten, eller om utdrivningsreflexen strulade eftersom jag hade ont, det vet jag inte. Men det kändes inte mysigt längre, till bådas sorg. När Martina var cirka tre år och fyra månader slutade vi amma. Jag förklarade att det skulle komma mer mjölk när bebisen kom och vi kom överens om att Martina skulle få snutta igen när bebisen anlänt. Detta var också något hon återkom till under resten av graviditeten.

Så föddes då Alma. Och Martina fick såklart prova amma igen, precis som vi kommit överens om. Det fungerade dock inte, om hon tappat tekniken eller om hon kände att hon blivit för stor, vet jag inte. Men vi försökte i alla fall. Och vid ett senare tillfälle, då hon provat igen utan att få ut någon mjölk, mjölkade jag ur lite i en mugg så att hon fick smaka. Efter den gången har hon inte efterfrågat amningen igen.

Så här efteråt kan jag känna mig ganska nöjd med vårt amningsavslut ändå, även om jag just då kände en sorg över att hon inte fick styra amningsslutet själv. Det var trots allt en överenskommelse som vi båda kunde gå med på. Och, tycker jag, betydligt mindre traumatiskt än vissa andra amningsslut jag hört talas om, som att smeta stark senap på brösten för att det ska smaka illa och få barnet att vilja sluta "självmant"...

Amning och alkohol

Lite sent ute, kanske, men ibland tar det tid för mig. Och det här inlägget handlar förresten egentligen inte om amning och alkohol, utan om föräldraskap och alkolhol.

Förra veckan var det lite hallå i media om mamman som blev nekad ett andra glas vin på krogen för att hon ammade. Bland andra har Ingrid skrivit om det. Så här beskrivs händelsen i Aftonbladet.

Och nej, livsmedelverket kan inte längre avråda från att dricka alkohol, eftersom det bedöms att mängden alkohol i bröstmjölken är försumbar. Dock finns det väldigt lite forskning på området, eftersom det, som Ingrid skriver, skulle vara oetiskt att forska på det genom att låta mammor dricka alkohol och sedan amma. Vad man vet är att barn inte kan bryta ner alkohol på samma sätt som vuxna. Det finns heller inga folkhälsomässiga fördelar av att dricka alkohol som skulle kunna motivera sådan forskning.

Jag är på inget sätt helnykterist, men jag tycker ändå inte att amning och alkoholintag hör ihop. Eller, jag tycker inte att alkohol och föräldraskap hör ihop. Precis som alkohol och bilkörning inte hör ihop.

En alkoholpåverkad förälder är en lite sämre förälder, just då. Precis som en alkoholpåverkad bilförare är en lite sämre bilförare. Just då. Ingen skulle tycka att det var OK att förskolepersonalen tog ett glas vin eller två till lunchen, varför ska det då vara OK att en förälder gör det? När blev rätten till ett glas vin eller två viktigare än barns rätt till en förälder som är klar i huvudet och kan reagera så snabbt som det ibland behövs att föräldrar reagerar?

Och tro nu inte att jag är något präktigt slags unikum, som aldrig rör alkohol förrän barnen är vuxna. Jag och sambon har ibland delat på en öl (fast oftast folköl, faktiskt) till maten. Men jag vet också att jag efter två glas vin (ja, nu dricker jag ju inte vin, men motsvarande mängd öl då) skulle vara en lite sämre förälder. Jag skulle vara påverkad. Kanske inte full, men påverkad. Min reaktionsförmåga skulle vara nedsatt. Jag skulle inte kunna köra in barnet till akuten om det skulle behövas. Jag kanske inte skulle vakna lika lätt på natten om barnet behövde mig.

På mitt BVC finns en broschyr, kommer inte ihåg avsändaren, men den heter i alla fall; Tänk efter i vilket sällskap du berusar dig. Kloka, enkla ord att förhålla sig till. Egentligen.

Och, ett sista litet ord. Om ni samsover med barn, särskilt spädbarn, se till att den som druckit inte delar säng med barnet. Aldrig någonsin. Oavsett hur "lite" han eller hon druckit.

Biologikunskaper?

Igår läste jag krönikan i morgontidningens onsdagsbilaga "bil och bostad".

Där står att läsa vad ansvariga i Umeå kommun säger om bristen på barnomsorgsplatser: "Vi vet inte alls var barnen kommer ifrån. Och våra tjänstemän jobbar hårt för att ta reda på det."

Är inte den kommentaren helt underbar, så säg? Jag har länge funderat över att Umeå kommun konstant, under de snart fem år jag bott här, haft problem med brist på barnomsorgsplatser. Det borde ju gå lätt att ta reda på statistik över antalet födda barn i kommunen. Dessutom byggs det nya villaområden över hela kommunen, och när man promenerar eller kör bil i dessa områden märker man snabbt att de som bygger övervägande är barnfamiljer. Ändå planeras det inte för några nya förskolor, och framförallt inte med tillräcklig framförhållning. Vilket alltså leder till långa köer, tillfälliga avdelningar och dispens för antalet barn på redan befintliga avdelningar.

Så nu har jag alltså fått svaret på varför det inte fungerar. De ansvariga måste helt enkelt ha missat något fundamentalt i biologiundervisningen.

Men som ett litet tips till de ansvariga (jag tänker inte berätta om blommor bin, den informationen får de googla fram själva): När ni planerar för nya bostadsområden. Räkna med att åtminstone 85% av bostäderna kommer att byggas av småbarnsfamiljer, och börja bygga förskolor samtidigt som de första spadtagen på de nya tomterna tas.