Amning är farligt?

Ja, den uppfattningen är lätt att få om man läser Aftonbladets artikel om föräldraparet i Frankrike som nu åtalas för vållande till annans död.

Det är så mycket som är fel med den artikeln. Rubriken är vidrig, även om den nu ändrats från "Bebisen dog - av bröstmjölken" till "Bebisen fick bara bröstmjölk - dog". Ett bättre förslag, som jag läste via amningshjälpens maillista är "Vårdslöshet orsakade barnets död".

För det är det det handlar om. Vårdslöshet.

Från föräldrarnas sida, som inte begriper att ett barn på 11 månader bör väga mer än 5,7 kilo, oavsett vilken form näringen kommer i. Som på fullaste allvar tänker sig bota allvarlig bronkit hos sitt barn med kål och lera. Som uppenbarligen inte förstått vilka tillskott i form av bland annat vitaminer man behöver ta om man ska leva som strikt vegan.

Från sjukvårdens sida, som inte ingrep, kontaktade de sociala myndigheterna, när de inte fick lägga in den då nio månader gamla flickan när hon led av bronkit, utan lät föräldrarna ta hem henne för att behandla bronkiten med kål och lera. Eller reagerade på att flickan var onormalt liten för sin ålder.

Föräldrarnas vänner och bekanta. Fanns det verkligen ingen i deras omgivning som såg att något var fel? Varför slog ingen larm?

Åter till Aftonbladets artikel. Bilden, som visserligen inte har någon koppling till artikeln, visar inte ett barn på 11 månader. Snarare 1 månad. Men även om bilden inte har någon koppling till artikeln ger det associationer till mindre barn, som enbart ammas (som BÖR ammas, alternativt ges ersättning, exklusivt).

I ingressen står att flickan bara fick bröstmjölk, ingen ersättning. Ersättning ges vanligen inte till barn över sex månader som dessutom ammas, så vad har ordet överhuvudtaget där att göra? Återigen något som ger associationer till yngre barn än vad artikeln egentligen handlar om.

Jag vet flera barn som ammats fullt, alltså helammats, längre än sex månader. Och det är inget problem, så länge barnet växer (det är längd och huvudomfång som är de viktiga måtten) och utvecklas normalt. Så verkar inte fallet varit med den lilla Louise i Frankrike.

Jag är rädd för att artikeln i Aftonbladet bara bidrar till att sprida myter om långtidsamning som något konstigt, onormalt och till och med potentiellt livsfarligt. När det egentligen handlar om något helt annat. Vårdlöshet i föräldraskapet.

Den lilla flickans död är tragisk. Framförallt för att det kanske hade kunnat undvikas om föräldrarna sökt vård tidigare, eller om sjukvården ingripit när de hade chansen. Men det är också tragiskt att hennes död ska skyllas på amningen och den "näringsfattiga" bröstmjölken. Kanske var den bröstmjölk hon fick näringsfattig, men det torde i så fall bero på mammans extrema kost, vilket också innebär att hon måste ha enorma brister på vitaminer och annat, eftersom kroppen vid graviditet och amning ser till att barnet får det som behövs, även om det innebär att tära på mammans reserver. Men kanske var det istället så att hon led av någon annan sjukdom, som gjorde att hon inte kunde tillgodogöra sig näringen i bröstmjölken?

Att söva med amning

Jag erkänner gärna att jag är rätt lat av mig. Fast bekväm kanske låter trevligare. Följaktligen har jag ammat båda mina barn till sömns, det har varit det absolut enklaste sättet för mig. Att jag heller aldrig kunnat genomföra någon "skrikmetod" vare sig den signerats Anna Wahlgren eller Berndt Eckerberg, är en annan sak, som troligen kommer upp i något framtida inlägg.

Att amma till sömns har aldrig varit något problem för mig. Jag har under tiden läst, tittat på tv, pratat i telefon, lyssnat på musik, stickat... eller somnat själv. På dagtid har jag ofta tagit en promenad under tiden, antingen på stan eller i skogen. Med barnet i bärsjal, då. Man blir så trött i armarna annars. Har vädret varit lite sämre har jag suttit inne, stickat eller surfat på datorn. Eller pluggat, för den delen.

Min yngsta går inte på förskola ännu, trots att hon är över två. Men när den äldsta skulle börja på förskolan hamnade jag i ett litet dilemma. Förskolan praktiserade vagnsvila utomhus. Helt ok, men hur skulle det gå? Martina hade ju i stort sett aldrig sovit i vagn, eftersom hon inte gillade den när hon var bebis. När varje vagnspromenad slutade med att jag bar ungen, vare sig jag hade sjalen med eller ej, slutade jag använda vagnen. Återigen, jag är bekväm av mig. ;-)

Åter till vagnsvilan. Jag fick en begagnad vagn av min syster (min egen hade jag hunnit sälja eftersom den aldrig användes) och började försöka ta promenader när det var sovdags. Martina var då kring 20 månader. Hon tyckte att det var en helfånig idé att ligga ner i vagnen när det var sovdags, framförallt när mamma styrde den. Hon visste ju att det fanns ett annat, mycket mysigare sätt att somna på. Således la jag ner projektet. Jag visste ju att hon kunde somna utan amning, det gjorde hon ju hos sin pappa. Men med mig i närheten valde hon ett mysigare alternativ. Varför nöja sig med mindre än det bästa?

Inskolningen började. Ärlig som jag är talade jag om för personalen att jag aldrig kunnat få henne att somna i vagn, eftersom vi ammade till sömns. Vilket kanske skapade onödig oro hos dem... Inskolningen gick ganska bra, trots att jag i retrospektiv hellre hade väntat till efter tvåårsdagen. Så kom första dagen hon skulle sova där. Pedagogen ville att jag skulle vara med första gången, vilket jag försökte vara. Med den följden att hon, naturligtvis, ville upp till mig istället. När jag lämnade över henne till pedagogen igen sa jag att det inte skulle fungera, och gick istället iväg. Martina somnade på någon minut, helt utan ledsamheter. Och så fortsatte det. På förskolan somnade hon utan problem i vagnen med fröken bredvid. Hemma var det amning och /eller bärande som gällde. Förutom när sambon nattade, då var det saga och möjligen lite välling som gällde. Fast det fungerade av naturliga skäl inte så bra om jag var hemma.

Vad vill jag då säga med det här? Jo, att man inte behöver oroa sig för att "skämma bort" barnet genom att låta det somna vid bröstet. När den dagen kommer då en annan person än mamman ska söva barnet, då löser det sig. Barnet och den personen, vare sig det är pappan, förskolepersonalen eller barnvakten, får hitta en lösning som fungerar i just den situationen, med de premisser som finns då. Och ärligt talat. Även om barnet somnat på något annat sätt med en person, så torde en annan person behöva hitta sitt eget sätt att få barnet att sova.

Gör så, som det känns bäst i hjärtat att göra. Trivs mamman och barnet med att amma till sömns, så gör då det. Det är en begränsad tid det handlar om, bara ett ögonblick av ett helt liv.

Hur jag blev en (långtids-)ammare

Jag börjar mitt föräldrabloggande med historien om hur jag kom att bli en ammande mamma. En sådan som höll (och håller) på ganska länge. Det var nämligen inte helt självklart att det skulle bli så.

När jag väntade mitt första barn, som i maj fyller sex år, frågade barnmorskan om jag hade tänkt amma. Ja, sa jag, det hade jag väl tänkt. Bra, sa hon. Sedan tror jag inte vi pratade så mycket mer om det. Lite på föräldrautbildningen, kanske. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg.

Jag är yngst, och sladdbarn, i min egen syskonskara, alltså har jag inga minnen av ammande syskon. Min mamma lever inte heller längre, så jag kan inte fråga henne hur länge jag själv blev ammad. Min ena syster, A, kommer inte ihåg hur länge jag ammades, men vet att mamma pumpade ur och sålde mjölk under tiden.

Samma syster var gravid med sitt tredje barn samtidigt som jag då väntade mitt första. Hon ammade då fortfarande storasystern, då cirka 1 år gammal. Jag undrade över detta, skulle hon inte sluta snart? Hon måste ju i alla fall sluta innan bebisen kom, eller? Syskonamning fanns inte i min värld på den tiden, inte heller fattade jag riktigt att det här med att amma och äta fast föda inte behöver utesluta varandra. Har jag bett om ursäkt för min okunnighet, kära syster? Om inte, får du betrakta det här inlägget som den ursäkten. Det är till stor del på grund av dig jag ammat som jag gjort, vilket både jag och barnen är nöjda med.

Så föddes då min lilla Martina. Några dagar tidigt och med morfin i kroppen på grund av den sovdos Petidin jag fick kvällen innan. Fel tag från början, blåsor och sår på bröstvårtorna, olika råd från olika, men välmenande sköterskor, smärtsam utdrivningsreflex... listan kan göras lång på de problem som kantade vår amningsstart. Men jag fortsatte. Fick till slut hjälp som dög, en amningsnapp avlastade de såriga bröstvårtorna och systers stöd och bekräftelse på att utdrivningen kan göra rent ut sagt skitont i början hjälpte mig igenom starten. Dessutom hade jag också hittat ett forum på nätet, sjalbarn, där jag kunde läsa och få råd, igenkänning och stöd. Martina var också ett barn som vägrade ligga i vagn, vilket resulterade i att jag bar henne mycket mer än vad jag som osäker förstagångsmamma skulle gjort annars, även om jag hade köpt en bärsjal innan hon föddes.

Tyvärr helammde jag inte Martina så länge som jag egentligen hade tänkt. BVC informerade om glutenintroduktion i skydd av amningen, vilket skulle påbörjas vid fyra månader. Dessutom var det väldigt varmt den sommaren, så jag fick rekommendationen att ge henne vatten i flaska för att hon inte skulle bli uttorkad. Idag känns rådet otroligt knasigt, vettigare hade varit att jag druckit mer vatten och ammat på. Likväl som att glutenintroduktionen hade kunnat ske vid sex månader i skydd av amningen. Men hon frågade helt enkelt aldrig hur länge jag tänkt amma (även om hon på tre-årskontrollen blev lite imponerad av att jag fortfarande ammade).

Men vi trivdes med amningen jag och Martina. Jag läste någonstans om att välling faktiskt inte behövs, att det är en fattigmansföda från det svenska gamla bondesamhället, något de tog till för att kunna ge barnen något i magen tills mamman hade möjlighet att amma igen. Min dåvarande svägerska tjatade om att jag måste börja med välling, vilket hade direkt motsatt effekt på mig och bara gjorde mig mer anti mot välling. Folk frågade mig hur länge jag egentligen tänkte amma (något jag fick höra redan vid sex månader, och sedan resten av amningstiden), och mitt standardsvar var: Jag hoppas hon tröttnar före mig.

Vidare har jag ammat närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst. När jag lärde mig amma i sjalen blev det ännu lättare. Jag har ammat i skogen, på stan, på bussen. Liggande, sittande och stående eller gående. På bröllop och begravning. Jag har ammat i kyrkan, bland annat på hennes dop men också när jag sjöng i kören på en konsert med Roger Pontare. Och innan någon blir upprörd så lugnar jag er: ingen märkte något. I en sjal går det att amma otroligt diskret, har man dessutom en amningströja blir det i stort sett omärkligt.

När jag lämnade Martinas pappa ville både han och socialsekreterarna på familjerätten att jag skulle sluta amma. Det struntade jag i. Hon hade nyss fyllt 1 år då. När hon var hos honom ammade vi inte och när hon var hos mig ammade vi. Enkelt? Ja, men inte självklart. I början var det svårt. Svårt för henne, både att vara borta från mig eftersom hon aldrig sovit en natt borta från mig innan och att inte få amma. Svårt för mig eftersom brösten inte fattade vart barnet tagit vägen, och producerade lika mycket mjölk som innan. I början pumpade jag ur när hon var borta. Efter en tid ställde min kropp in sig. Barn borta - ingen mjölk, barn här - mjölk. Till och med när hon var borta en hel vecka i taget under sommaren fungerade det. När hon kom hem till mig var det alltid det första hon ville göra att amma. Amning är så mycket mer än mat. Det är närhet, trygghet, tröst. Enkelt uttryckt är det kärlek.

I slutändan blev det så att jag ammade Martina i drygt tre år. Någon annan gång ska jag berätta om hur vi slutade.

En blogg till

Kände att jag behövde en blogg till. Tankar och funderingar om amning, föräldraskap och livet i stort passar inte riktigt in i pysselbloggen.

Så här är nu Solängels tankeblogg. Här kommer det att handla mycket om amning och föräldraskap, och mina tankar om det. Vad som händer längre fram vet jag inte nu, men det lär väl visa sig så småningom.

Vad jag vet nu är att man inte alltid behöver göra som alla andra. Det är bättre att lyssna på sig själv, på vad som känns rätt i just min, eller din, familj.

Välkommen att följa med!