Hur jag blev en (långtids-)ammare

Jag börjar mitt föräldrabloggande med historien om hur jag kom att bli en ammande mamma. En sådan som höll (och håller) på ganska länge. Det var nämligen inte helt självklart att det skulle bli så.

När jag väntade mitt första barn, som i maj fyller sex år, frågade barnmorskan om jag hade tänkt amma. Ja, sa jag, det hade jag väl tänkt. Bra, sa hon. Sedan tror jag inte vi pratade så mycket mer om det. Lite på föräldrautbildningen, kanske. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg.

Jag är yngst, och sladdbarn, i min egen syskonskara, alltså har jag inga minnen av ammande syskon. Min mamma lever inte heller längre, så jag kan inte fråga henne hur länge jag själv blev ammad. Min ena syster, A, kommer inte ihåg hur länge jag ammades, men vet att mamma pumpade ur och sålde mjölk under tiden.

Samma syster var gravid med sitt tredje barn samtidigt som jag då väntade mitt första. Hon ammade då fortfarande storasystern, då cirka 1 år gammal. Jag undrade över detta, skulle hon inte sluta snart? Hon måste ju i alla fall sluta innan bebisen kom, eller? Syskonamning fanns inte i min värld på den tiden, inte heller fattade jag riktigt att det här med att amma och äta fast föda inte behöver utesluta varandra. Har jag bett om ursäkt för min okunnighet, kära syster? Om inte, får du betrakta det här inlägget som den ursäkten. Det är till stor del på grund av dig jag ammat som jag gjort, vilket både jag och barnen är nöjda med.

Så föddes då min lilla Martina. Några dagar tidigt och med morfin i kroppen på grund av den sovdos Petidin jag fick kvällen innan. Fel tag från början, blåsor och sår på bröstvårtorna, olika råd från olika, men välmenande sköterskor, smärtsam utdrivningsreflex... listan kan göras lång på de problem som kantade vår amningsstart. Men jag fortsatte. Fick till slut hjälp som dög, en amningsnapp avlastade de såriga bröstvårtorna och systers stöd och bekräftelse på att utdrivningen kan göra rent ut sagt skitont i början hjälpte mig igenom starten. Dessutom hade jag också hittat ett forum på nätet, sjalbarn, där jag kunde läsa och få råd, igenkänning och stöd. Martina var också ett barn som vägrade ligga i vagn, vilket resulterade i att jag bar henne mycket mer än vad jag som osäker förstagångsmamma skulle gjort annars, även om jag hade köpt en bärsjal innan hon föddes.

Tyvärr helammde jag inte Martina så länge som jag egentligen hade tänkt. BVC informerade om glutenintroduktion i skydd av amningen, vilket skulle påbörjas vid fyra månader. Dessutom var det väldigt varmt den sommaren, så jag fick rekommendationen att ge henne vatten i flaska för att hon inte skulle bli uttorkad. Idag känns rådet otroligt knasigt, vettigare hade varit att jag druckit mer vatten och ammat på. Likväl som att glutenintroduktionen hade kunnat ske vid sex månader i skydd av amningen. Men hon frågade helt enkelt aldrig hur länge jag tänkt amma (även om hon på tre-årskontrollen blev lite imponerad av att jag fortfarande ammade).

Men vi trivdes med amningen jag och Martina. Jag läste någonstans om att välling faktiskt inte behövs, att det är en fattigmansföda från det svenska gamla bondesamhället, något de tog till för att kunna ge barnen något i magen tills mamman hade möjlighet att amma igen. Min dåvarande svägerska tjatade om att jag måste börja med välling, vilket hade direkt motsatt effekt på mig och bara gjorde mig mer anti mot välling. Folk frågade mig hur länge jag egentligen tänkte amma (något jag fick höra redan vid sex månader, och sedan resten av amningstiden), och mitt standardsvar var: Jag hoppas hon tröttnar före mig.

Vidare har jag ammat närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst. När jag lärde mig amma i sjalen blev det ännu lättare. Jag har ammat i skogen, på stan, på bussen. Liggande, sittande och stående eller gående. På bröllop och begravning. Jag har ammat i kyrkan, bland annat på hennes dop men också när jag sjöng i kören på en konsert med Roger Pontare. Och innan någon blir upprörd så lugnar jag er: ingen märkte något. I en sjal går det att amma otroligt diskret, har man dessutom en amningströja blir det i stort sett omärkligt.

När jag lämnade Martinas pappa ville både han och socialsekreterarna på familjerätten att jag skulle sluta amma. Det struntade jag i. Hon hade nyss fyllt 1 år då. När hon var hos honom ammade vi inte och när hon var hos mig ammade vi. Enkelt? Ja, men inte självklart. I början var det svårt. Svårt för henne, både att vara borta från mig eftersom hon aldrig sovit en natt borta från mig innan och att inte få amma. Svårt för mig eftersom brösten inte fattade vart barnet tagit vägen, och producerade lika mycket mjölk som innan. I början pumpade jag ur när hon var borta. Efter en tid ställde min kropp in sig. Barn borta - ingen mjölk, barn här - mjölk. Till och med när hon var borta en hel vecka i taget under sommaren fungerade det. När hon kom hem till mig var det alltid det första hon ville göra att amma. Amning är så mycket mer än mat. Det är närhet, trygghet, tröst. Enkelt uttryckt är det kärlek.

I slutändan blev det så att jag ammade Martina i drygt tre år. Någon annan gång ska jag berätta om hur vi slutade.