Att söva med amning

Jag erkänner gärna att jag är rätt lat av mig. Fast bekväm kanske låter trevligare. Följaktligen har jag ammat båda mina barn till sömns, det har varit det absolut enklaste sättet för mig. Att jag heller aldrig kunnat genomföra någon "skrikmetod" vare sig den signerats Anna Wahlgren eller Berndt Eckerberg, är en annan sak, som troligen kommer upp i något framtida inlägg.

Att amma till sömns har aldrig varit något problem för mig. Jag har under tiden läst, tittat på tv, pratat i telefon, lyssnat på musik, stickat... eller somnat själv. På dagtid har jag ofta tagit en promenad under tiden, antingen på stan eller i skogen. Med barnet i bärsjal, då. Man blir så trött i armarna annars. Har vädret varit lite sämre har jag suttit inne, stickat eller surfat på datorn. Eller pluggat, för den delen.

Min yngsta går inte på förskola ännu, trots att hon är över två. Men när den äldsta skulle börja på förskolan hamnade jag i ett litet dilemma. Förskolan praktiserade vagnsvila utomhus. Helt ok, men hur skulle det gå? Martina hade ju i stort sett aldrig sovit i vagn, eftersom hon inte gillade den när hon var bebis. När varje vagnspromenad slutade med att jag bar ungen, vare sig jag hade sjalen med eller ej, slutade jag använda vagnen. Återigen, jag är bekväm av mig. ;-)

Åter till vagnsvilan. Jag fick en begagnad vagn av min syster (min egen hade jag hunnit sälja eftersom den aldrig användes) och började försöka ta promenader när det var sovdags. Martina var då kring 20 månader. Hon tyckte att det var en helfånig idé att ligga ner i vagnen när det var sovdags, framförallt när mamma styrde den. Hon visste ju att det fanns ett annat, mycket mysigare sätt att somna på. Således la jag ner projektet. Jag visste ju att hon kunde somna utan amning, det gjorde hon ju hos sin pappa. Men med mig i närheten valde hon ett mysigare alternativ. Varför nöja sig med mindre än det bästa?

Inskolningen började. Ärlig som jag är talade jag om för personalen att jag aldrig kunnat få henne att somna i vagn, eftersom vi ammade till sömns. Vilket kanske skapade onödig oro hos dem... Inskolningen gick ganska bra, trots att jag i retrospektiv hellre hade väntat till efter tvåårsdagen. Så kom första dagen hon skulle sova där. Pedagogen ville att jag skulle vara med första gången, vilket jag försökte vara. Med den följden att hon, naturligtvis, ville upp till mig istället. När jag lämnade över henne till pedagogen igen sa jag att det inte skulle fungera, och gick istället iväg. Martina somnade på någon minut, helt utan ledsamheter. Och så fortsatte det. På förskolan somnade hon utan problem i vagnen med fröken bredvid. Hemma var det amning och /eller bärande som gällde. Förutom när sambon nattade, då var det saga och möjligen lite välling som gällde. Fast det fungerade av naturliga skäl inte så bra om jag var hemma.

Vad vill jag då säga med det här? Jo, att man inte behöver oroa sig för att "skämma bort" barnet genom att låta det somna vid bröstet. När den dagen kommer då en annan person än mamman ska söva barnet, då löser det sig. Barnet och den personen, vare sig det är pappan, förskolepersonalen eller barnvakten, får hitta en lösning som fungerar i just den situationen, med de premisser som finns då. Och ärligt talat. Även om barnet somnat på något annat sätt med en person, så torde en annan person behöva hitta sitt eget sätt att få barnet att sova.

Gör så, som det känns bäst i hjärtat att göra. Trivs mamman och barnet med att amma till sömns, så gör då det. Det är en begränsad tid det handlar om, bara ett ögonblick av ett helt liv.