Tigermamman

I går hämtade jag Martina på förskolan som vanligt. Eller nästan som vanligt.

För när jag kom in i hallen hör jag stoj och skrik bakom skärmväggen. "Martina - din mamma är här!" ropar ett barn. Hon kommer inte ut, så jag kollar där bakom för att se om hon gömt sig under soffan för att busa. Synen som mötte mig var inte trevlig. Mitt barn ligger på en av soffkuddarna, på golvet. En av pojkarna i gruppen ligger och håller fast henne. Fyra, fem andra står vid sidan och ropar och stojar. När hon får syn på mig försöker hon (igen) ta sig upp, men han håller fast henne, sliter och drar i hennes kläder. De andra barnen ropar, uppsluppet, att hon ska pussa dem.

Någon gång under den korta tid då jag tar in scenen vaknar hon. Tigermamman. Hon som i vanliga fall ligger ganska lojt och håller lite koll, lite i bakgrunden så där. Nu vaknar hon, och hon är riktigt, riktigt arg. Hon ryter: "Vad gör ni!? Släpp henne genast, hon vill inte!" Tigerungen tar sig lös, springer in i tigermammans famn. Tigermamman bär undan henne, kramar, tröstar, frågar. När hon försatt sin unge i säkerhet rusar hon igen fram till det andra barnet. Ryter igen. "Får jag se dig göra så där igen, då kommer jag att bli så arg att du inte vill vara i närheten!" Sedan återvänder tigermamman till sin unge och tröstar igen. Berättar att ingen, INGEN får göra så mot hennes vilja, och skulle någon göra så igen så för hon göra precis vad som helst för att ta sig lös. Skrika, högt, på fröken, sparka, slå, bita, klösa, vad som helst! Tröstar mer.

En del kanske tycker att tigermamman skulle ta och tagga ner lite. De är ju bara barn som busar, visst, det blev lite för våldsamt, men men. "Boys will be boys" är ett uttryck som jag tror att en del skulle vilja använda. Ha lite överseende, det var ju bara på skoj. Och de är ju faktiskt bara fem år.

Jag ser det inte riktigt så. Tigermamman höll sig faktiskt riktigt lugn, hon hade lätt ta i ännu mer. Tigermamman hade också reagerat om det hade varit ett annat barn som råkade ut för en liknande händelse. Kanske inte riktigt lika starkt, men hon hade rutit, var så säker.

Jag tror att tigermammor behövs. Jag tror att ett barn som blir kränkt behöver känna att någon står på deras sida, att någon annan, någon vuxen, tycker att det är lika hemskt som hen själv. Jag tror också att barn som inte respekterar andras integritet och rättighet till fri vilja behöver höra att det inte är ok. Inte bara från barnomsorgspersonal eller skolpersonal som tjatar om det dag efter dag, utan från andra, utomstående vuxna. Och från alla vuxna, eller åtminstone en majoritet av de vuxna.

Hade samma scen utspelat sig med tio år äldre barn, då hade det handlat om sexuella övergrepp och trakasserier. Följderna hade kunnat bli mycket annorlunda, både för kille och tjej. Och med stora samhällsekonomiska kostnader. Det kan aldrig vara för tidigt att visa våra barn att ett nej är ett nej. Det är inget som kan viftas bort med att säga: "De är ju bara fem år." Vi som är vuxna måste visa att det aldrig är ok att tvinga någon annan att göra något mot hens vilja.

Jag ångrar inte att tigermamman fick komma fram igår. Och jag hoppas faktiskt att hon skrämde grabbarna lite. För alla barn förtjänar att vara trygga på förskolan. Även när personalen inte ser på.