Livsmedelsverket ska ändra sina rekommendationer angående helamning. Istället för att (som WHO) rekommendera helamning i sex månader, ska de nu rekommendera det i fyra månader. "För det är ändå så många som inte följer rekommendationerna och börjar vid fyra månader."
Jaha? Då kanske de borde ta bort rekommendationen om att vara måttlig med alkohol, för det är det ju många som inte är. Eller sluta rekommendera hälsosam kost överhuvudtaget, för det är ju jättemånga som äter onyttigt.
Och när vi ändå håller på. Varför inte ta bort hastighetsbegränsningarna på våra vägar, jag ser jättemånga varje dag som kör för fort. Varför ska det vara lag på bilbälte, det är det ju massor som struntar i?
Mu, så dumt! som en viss klok kossa skulle säga.
Livsmedelsverkets rekommendationer, är just det; rekommendationer. Det betyder inte att man måste göra så, man får göra som man vill. Men om rekommendationen ändras från sex till fyra månaders helamning, är nog risken överhängande att ännu färre barn ammas i åtminstone fyra månader. Eftersom det ju, som bekant, är så att inte alla följer rekommendationerna.
Mu, så dumt!
Solängels tankar - om amning med mera
fredag 30 september 2011
onsdag 18 maj 2011
Ett amningsavslut
I början av den här bloggen skrev jag om hur jag blev en långtidsammare. Den texten publicerades även på Amma vidare. Jag lovade också att skriva om hur vi slutade amma, jag och Martina.
Och sedan kom det annat emellan. Skoljobb, husköp, andra blogginlägg som ville bli skrivna... Men nu är det dags!
Jag började ju amma helt utan någon tanke på hur länge man egentligen skulle amma. När folk började fråga hur länge jag egentligen skulle hålla på, började jag svara "jag hoppas hon tröttnar före mig". Ändå blev det så att jag, av olika anledningar, började begränsa amningen.
Den första begränsningen kom när Martina var drygt ett år. Då separerade jag från hennes pappa och vi kunde av förklarliga skäl inte amma helt fritt längre, när hon var hos honom. Dock är jag väldigt glad att jag stod på mig gentemot pappan och familjerätten, när de tjatade på mig om att amningen inte var nödvändig längre. Jag tyckte nämligen att det var precis tvärtom, att hon behövde ha så mycket som möjligt som var som vanligt, när det mesta blev olikt sig. Och jag märkte att hon verkligen tankade närhet och trygghet när hon kom tillbaka till mig, även om hon hade det jättebra när hon var hos pappa med. Och vi ammade ju på som vanligt när hon var hos mig, fritt på hennes signaler.
Den andra begränsningen kom när Martina var cirka 20 månader. Då hade jag börjat plugga igen och orkade inte riktigt med nattamningen längre. Återigen är jag glad, och lite stolt, över att jag stod på mig igen när "alla" sa att jag borde sluta amma för att underlätta inskolningen på dagis. Igen tyckte jag det var tvärtom, att det vore dumt att både sluta amma och börja förskola samtidigt. Det kan väl räcka med EN stor förändring i taget? Nattamningen gick dock ganska smärtfritt att fasa ut, kanske för att hon redan var van att inte amma nattetid (eller ja, överhuvudtaget) hos pappan.
Den tredje begränsningen infördes vid dryga två års ålder. Då slutade vi amma dagtid, eller åtminstone på eftermiddagarna. Anledningen var att hon ofelbart somnade om hon fick amma, och somnade hon på eftermiddagen blev det omöjligt att komma i säng i vettig tid på kvällen, vilket gjorde det svårt att komma upp på morgonen (vi hade ganska tidiga morgnar vid den tiden) vilket ledde till ett väldigt trött barn på eftermiddagen, som somnade och... ja, ni fattar. Det blev lätt en nedåtgående spiral.
Så ammade vi då morgon och kväll. Och enstaka tillfällen dagtid, om hon var sjuk, hade slagit sig eller var ledsen av någon annan anledning. En liten snutt var ofta snabbaste och enklaste sättet att trösta. Och jag gillar snabba, enkla lösningar, i alla fall ibland.
Jag fortsatte besvara folks frågor om amningslängd med samma ord som tidigare. "Jag hoppas hon tröttnar före mig."
Så blev jag gravid igen, någon månad innan Martinas treårsdag. Vi fortsatte amma, men med tiden präglades amningsstunderna mer av tjat än av mys. Tjat från bådas sida, ska tilläggas. Jag hade ömma bröst och tjatade på att hon skulle "snutta ordentligt" och ta ett bra tag. Hon tjatade på att det inte kom så mycket mjölk som hon ville. Om jag sinade på grund av graviditeten, eller om utdrivningsreflexen strulade eftersom jag hade ont, det vet jag inte. Men det kändes inte mysigt längre, till bådas sorg. När Martina var cirka tre år och fyra månader slutade vi amma. Jag förklarade att det skulle komma mer mjölk när bebisen kom och vi kom överens om att Martina skulle få snutta igen när bebisen anlänt. Detta var också något hon återkom till under resten av graviditeten.
Så föddes då Alma. Och Martina fick såklart prova amma igen, precis som vi kommit överens om. Det fungerade dock inte, om hon tappat tekniken eller om hon kände att hon blivit för stor, vet jag inte. Men vi försökte i alla fall. Och vid ett senare tillfälle, då hon provat igen utan att få ut någon mjölk, mjölkade jag ur lite i en mugg så att hon fick smaka. Efter den gången har hon inte efterfrågat amningen igen.
Så här efteråt kan jag känna mig ganska nöjd med vårt amningsavslut ändå, även om jag just då kände en sorg över att hon inte fick styra amningsslutet själv. Det var trots allt en överenskommelse som vi båda kunde gå med på. Och, tycker jag, betydligt mindre traumatiskt än vissa andra amningsslut jag hört talas om, som att smeta stark senap på brösten för att det ska smaka illa och få barnet att vilja sluta "självmant"...
Och sedan kom det annat emellan. Skoljobb, husköp, andra blogginlägg som ville bli skrivna... Men nu är det dags!
Jag började ju amma helt utan någon tanke på hur länge man egentligen skulle amma. När folk började fråga hur länge jag egentligen skulle hålla på, började jag svara "jag hoppas hon tröttnar före mig". Ändå blev det så att jag, av olika anledningar, började begränsa amningen.
Den första begränsningen kom när Martina var drygt ett år. Då separerade jag från hennes pappa och vi kunde av förklarliga skäl inte amma helt fritt längre, när hon var hos honom. Dock är jag väldigt glad att jag stod på mig gentemot pappan och familjerätten, när de tjatade på mig om att amningen inte var nödvändig längre. Jag tyckte nämligen att det var precis tvärtom, att hon behövde ha så mycket som möjligt som var som vanligt, när det mesta blev olikt sig. Och jag märkte att hon verkligen tankade närhet och trygghet när hon kom tillbaka till mig, även om hon hade det jättebra när hon var hos pappa med. Och vi ammade ju på som vanligt när hon var hos mig, fritt på hennes signaler.
Den andra begränsningen kom när Martina var cirka 20 månader. Då hade jag börjat plugga igen och orkade inte riktigt med nattamningen längre. Återigen är jag glad, och lite stolt, över att jag stod på mig igen när "alla" sa att jag borde sluta amma för att underlätta inskolningen på dagis. Igen tyckte jag det var tvärtom, att det vore dumt att både sluta amma och börja förskola samtidigt. Det kan väl räcka med EN stor förändring i taget? Nattamningen gick dock ganska smärtfritt att fasa ut, kanske för att hon redan var van att inte amma nattetid (eller ja, överhuvudtaget) hos pappan.
Den tredje begränsningen infördes vid dryga två års ålder. Då slutade vi amma dagtid, eller åtminstone på eftermiddagarna. Anledningen var att hon ofelbart somnade om hon fick amma, och somnade hon på eftermiddagen blev det omöjligt att komma i säng i vettig tid på kvällen, vilket gjorde det svårt att komma upp på morgonen (vi hade ganska tidiga morgnar vid den tiden) vilket ledde till ett väldigt trött barn på eftermiddagen, som somnade och... ja, ni fattar. Det blev lätt en nedåtgående spiral.
Så ammade vi då morgon och kväll. Och enstaka tillfällen dagtid, om hon var sjuk, hade slagit sig eller var ledsen av någon annan anledning. En liten snutt var ofta snabbaste och enklaste sättet att trösta. Och jag gillar snabba, enkla lösningar, i alla fall ibland.
Jag fortsatte besvara folks frågor om amningslängd med samma ord som tidigare. "Jag hoppas hon tröttnar före mig."
Så blev jag gravid igen, någon månad innan Martinas treårsdag. Vi fortsatte amma, men med tiden präglades amningsstunderna mer av tjat än av mys. Tjat från bådas sida, ska tilläggas. Jag hade ömma bröst och tjatade på att hon skulle "snutta ordentligt" och ta ett bra tag. Hon tjatade på att det inte kom så mycket mjölk som hon ville. Om jag sinade på grund av graviditeten, eller om utdrivningsreflexen strulade eftersom jag hade ont, det vet jag inte. Men det kändes inte mysigt längre, till bådas sorg. När Martina var cirka tre år och fyra månader slutade vi amma. Jag förklarade att det skulle komma mer mjölk när bebisen kom och vi kom överens om att Martina skulle få snutta igen när bebisen anlänt. Detta var också något hon återkom till under resten av graviditeten.
Så föddes då Alma. Och Martina fick såklart prova amma igen, precis som vi kommit överens om. Det fungerade dock inte, om hon tappat tekniken eller om hon kände att hon blivit för stor, vet jag inte. Men vi försökte i alla fall. Och vid ett senare tillfälle, då hon provat igen utan att få ut någon mjölk, mjölkade jag ur lite i en mugg så att hon fick smaka. Efter den gången har hon inte efterfrågat amningen igen.
Så här efteråt kan jag känna mig ganska nöjd med vårt amningsavslut ändå, även om jag just då kände en sorg över att hon inte fick styra amningsslutet själv. Det var trots allt en överenskommelse som vi båda kunde gå med på. Och, tycker jag, betydligt mindre traumatiskt än vissa andra amningsslut jag hört talas om, som att smeta stark senap på brösten för att det ska smaka illa och få barnet att vilja sluta "självmant"...
tisdag 10 maj 2011
Amning och alkohol
Lite sent ute, kanske, men ibland tar det tid för mig. Och det här inlägget handlar förresten egentligen inte om amning och alkohol, utan om föräldraskap och alkolhol.
Förra veckan var det lite hallå i media om mamman som blev nekad ett andra glas vin på krogen för att hon ammade. Bland andra har Ingrid skrivit om det. Så här beskrivs händelsen i Aftonbladet.
Och nej, livsmedelverket kan inte längre avråda från att dricka alkohol, eftersom det bedöms att mängden alkohol i bröstmjölken är försumbar. Dock finns det väldigt lite forskning på området, eftersom det, som Ingrid skriver, skulle vara oetiskt att forska på det genom att låta mammor dricka alkohol och sedan amma. Vad man vet är att barn inte kan bryta ner alkohol på samma sätt som vuxna. Det finns heller inga folkhälsomässiga fördelar av att dricka alkohol som skulle kunna motivera sådan forskning.
Jag är på inget sätt helnykterist, men jag tycker ändå inte att amning och alkoholintag hör ihop. Eller, jag tycker inte att alkohol och föräldraskap hör ihop. Precis som alkohol och bilkörning inte hör ihop.
En alkoholpåverkad förälder är en lite sämre förälder, just då. Precis som en alkoholpåverkad bilförare är en lite sämre bilförare. Just då. Ingen skulle tycka att det var OK att förskolepersonalen tog ett glas vin eller två till lunchen, varför ska det då vara OK att en förälder gör det? När blev rätten till ett glas vin eller två viktigare än barns rätt till en förälder som är klar i huvudet och kan reagera så snabbt som det ibland behövs att föräldrar reagerar?
Och tro nu inte att jag är något präktigt slags unikum, som aldrig rör alkohol förrän barnen är vuxna. Jag och sambon har ibland delat på en öl (fast oftast folköl, faktiskt) till maten. Men jag vet också att jag efter två glas vin (ja, nu dricker jag ju inte vin, men motsvarande mängd öl då) skulle vara en lite sämre förälder. Jag skulle vara påverkad. Kanske inte full, men påverkad. Min reaktionsförmåga skulle vara nedsatt. Jag skulle inte kunna köra in barnet till akuten om det skulle behövas. Jag kanske inte skulle vakna lika lätt på natten om barnet behövde mig.
På mitt BVC finns en broschyr, kommer inte ihåg avsändaren, men den heter i alla fall; Tänk efter i vilket sällskap du berusar dig. Kloka, enkla ord att förhålla sig till. Egentligen.
Och, ett sista litet ord. Om ni samsover med barn, särskilt spädbarn, se till att den som druckit inte delar säng med barnet. Aldrig någonsin. Oavsett hur "lite" han eller hon druckit.
torsdag 5 maj 2011
Biologikunskaper?
Igår läste jag krönikan i morgontidningens onsdagsbilaga "bil och bostad".
Där står att läsa vad ansvariga i Umeå kommun säger om bristen på barnomsorgsplatser: "Vi vet inte alls var barnen kommer ifrån. Och våra tjänstemän jobbar hårt för att ta reda på det."
Är inte den kommentaren helt underbar, så säg? Jag har länge funderat över att Umeå kommun konstant, under de snart fem år jag bott här, haft problem med brist på barnomsorgsplatser. Det borde ju gå lätt att ta reda på statistik över antalet födda barn i kommunen. Dessutom byggs det nya villaområden över hela kommunen, och när man promenerar eller kör bil i dessa områden märker man snabbt att de som bygger övervägande är barnfamiljer. Ändå planeras det inte för några nya förskolor, och framförallt inte med tillräcklig framförhållning. Vilket alltså leder till långa köer, tillfälliga avdelningar och dispens för antalet barn på redan befintliga avdelningar.
Så nu har jag alltså fått svaret på varför det inte fungerar. De ansvariga måste helt enkelt ha missat något fundamentalt i biologiundervisningen.
Men som ett litet tips till de ansvariga (jag tänker inte berätta om blommor bin, den informationen får de googla fram själva): När ni planerar för nya bostadsområden. Räkna med att åtminstone 85% av bostäderna kommer att byggas av småbarnsfamiljer, och börja bygga förskolor samtidigt som de första spadtagen på de nya tomterna tas.
Där står att läsa vad ansvariga i Umeå kommun säger om bristen på barnomsorgsplatser: "Vi vet inte alls var barnen kommer ifrån. Och våra tjänstemän jobbar hårt för att ta reda på det."
Är inte den kommentaren helt underbar, så säg? Jag har länge funderat över att Umeå kommun konstant, under de snart fem år jag bott här, haft problem med brist på barnomsorgsplatser. Det borde ju gå lätt att ta reda på statistik över antalet födda barn i kommunen. Dessutom byggs det nya villaområden över hela kommunen, och när man promenerar eller kör bil i dessa områden märker man snabbt att de som bygger övervägande är barnfamiljer. Ändå planeras det inte för några nya förskolor, och framförallt inte med tillräcklig framförhållning. Vilket alltså leder till långa köer, tillfälliga avdelningar och dispens för antalet barn på redan befintliga avdelningar.
Så nu har jag alltså fått svaret på varför det inte fungerar. De ansvariga måste helt enkelt ha missat något fundamentalt i biologiundervisningen.
Men som ett litet tips till de ansvariga (jag tänker inte berätta om blommor bin, den informationen får de googla fram själva): När ni planerar för nya bostadsområden. Räkna med att åtminstone 85% av bostäderna kommer att byggas av småbarnsfamiljer, och börja bygga förskolor samtidigt som de första spadtagen på de nya tomterna tas.
torsdag 14 april 2011
Tigermamman
I går hämtade jag Martina på förskolan som vanligt. Eller nästan som vanligt.
För när jag kom in i hallen hör jag stoj och skrik bakom skärmväggen. "Martina - din mamma är här!" ropar ett barn. Hon kommer inte ut, så jag kollar där bakom för att se om hon gömt sig under soffan för att busa. Synen som mötte mig var inte trevlig. Mitt barn ligger på en av soffkuddarna, på golvet. En av pojkarna i gruppen ligger och håller fast henne. Fyra, fem andra står vid sidan och ropar och stojar. När hon får syn på mig försöker hon (igen) ta sig upp, men han håller fast henne, sliter och drar i hennes kläder. De andra barnen ropar, uppsluppet, att hon ska pussa dem.
Någon gång under den korta tid då jag tar in scenen vaknar hon. Tigermamman. Hon som i vanliga fall ligger ganska lojt och håller lite koll, lite i bakgrunden så där. Nu vaknar hon, och hon är riktigt, riktigt arg. Hon ryter: "Vad gör ni!? Släpp henne genast, hon vill inte!" Tigerungen tar sig lös, springer in i tigermammans famn. Tigermamman bär undan henne, kramar, tröstar, frågar. När hon försatt sin unge i säkerhet rusar hon igen fram till det andra barnet. Ryter igen. "Får jag se dig göra så där igen, då kommer jag att bli så arg att du inte vill vara i närheten!" Sedan återvänder tigermamman till sin unge och tröstar igen. Berättar att ingen, INGEN får göra så mot hennes vilja, och skulle någon göra så igen så för hon göra precis vad som helst för att ta sig lös. Skrika, högt, på fröken, sparka, slå, bita, klösa, vad som helst! Tröstar mer.
En del kanske tycker att tigermamman skulle ta och tagga ner lite. De är ju bara barn som busar, visst, det blev lite för våldsamt, men men. "Boys will be boys" är ett uttryck som jag tror att en del skulle vilja använda. Ha lite överseende, det var ju bara på skoj. Och de är ju faktiskt bara fem år.
Jag ser det inte riktigt så. Tigermamman höll sig faktiskt riktigt lugn, hon hade lätt ta i ännu mer. Tigermamman hade också reagerat om det hade varit ett annat barn som råkade ut för en liknande händelse. Kanske inte riktigt lika starkt, men hon hade rutit, var så säker.
Jag tror att tigermammor behövs. Jag tror att ett barn som blir kränkt behöver känna att någon står på deras sida, att någon annan, någon vuxen, tycker att det är lika hemskt som hen själv. Jag tror också att barn som inte respekterar andras integritet och rättighet till fri vilja behöver höra att det inte är ok. Inte bara från barnomsorgspersonal eller skolpersonal som tjatar om det dag efter dag, utan från andra, utomstående vuxna. Och från alla vuxna, eller åtminstone en majoritet av de vuxna.
Hade samma scen utspelat sig med tio år äldre barn, då hade det handlat om sexuella övergrepp och trakasserier. Följderna hade kunnat bli mycket annorlunda, både för kille och tjej. Och med stora samhällsekonomiska kostnader. Det kan aldrig vara för tidigt att visa våra barn att ett nej är ett nej. Det är inget som kan viftas bort med att säga: "De är ju bara fem år." Vi som är vuxna måste visa att det aldrig är ok att tvinga någon annan att göra något mot hens vilja.
Jag ångrar inte att tigermamman fick komma fram igår. Och jag hoppas faktiskt att hon skrämde grabbarna lite. För alla barn förtjänar att vara trygga på förskolan. Även när personalen inte ser på.
torsdag 31 mars 2011
Amning är farligt?
Ja, den uppfattningen är lätt att få om man läser Aftonbladets artikel om föräldraparet i Frankrike som nu åtalas för vållande till annans död.
Det är så mycket som är fel med den artikeln. Rubriken är vidrig, även om den nu ändrats från "Bebisen dog - av bröstmjölken" till "Bebisen fick bara bröstmjölk - dog". Ett bättre förslag, som jag läste via amningshjälpens maillista är "Vårdslöshet orsakade barnets död".
För det är det det handlar om. Vårdslöshet.
Från föräldrarnas sida, som inte begriper att ett barn på 11 månader bör väga mer än 5,7 kilo, oavsett vilken form näringen kommer i. Som på fullaste allvar tänker sig bota allvarlig bronkit hos sitt barn med kål och lera. Som uppenbarligen inte förstått vilka tillskott i form av bland annat vitaminer man behöver ta om man ska leva som strikt vegan.
Från sjukvårdens sida, som inte ingrep, kontaktade de sociala myndigheterna, när de inte fick lägga in den då nio månader gamla flickan när hon led av bronkit, utan lät föräldrarna ta hem henne för att behandla bronkiten med kål och lera. Eller reagerade på att flickan var onormalt liten för sin ålder.
Föräldrarnas vänner och bekanta. Fanns det verkligen ingen i deras omgivning som såg att något var fel? Varför slog ingen larm?
Åter till Aftonbladets artikel. Bilden, som visserligen inte har någon koppling till artikeln, visar inte ett barn på 11 månader. Snarare 1 månad. Men även om bilden inte har någon koppling till artikeln ger det associationer till mindre barn, som enbart ammas (som BÖR ammas, alternativt ges ersättning, exklusivt).
I ingressen står att flickan bara fick bröstmjölk, ingen ersättning. Ersättning ges vanligen inte till barn över sex månader som dessutom ammas, så vad har ordet överhuvudtaget där att göra? Återigen något som ger associationer till yngre barn än vad artikeln egentligen handlar om.
Jag vet flera barn som ammats fullt, alltså helammats, längre än sex månader. Och det är inget problem, så länge barnet växer (det är längd och huvudomfång som är de viktiga måtten) och utvecklas normalt. Så verkar inte fallet varit med den lilla Louise i Frankrike.
Jag är rädd för att artikeln i Aftonbladet bara bidrar till att sprida myter om långtidsamning som något konstigt, onormalt och till och med potentiellt livsfarligt. När det egentligen handlar om något helt annat. Vårdlöshet i föräldraskapet.
Den lilla flickans död är tragisk. Framförallt för att det kanske hade kunnat undvikas om föräldrarna sökt vård tidigare, eller om sjukvården ingripit när de hade chansen. Men det är också tragiskt att hennes död ska skyllas på amningen och den "näringsfattiga" bröstmjölken. Kanske var den bröstmjölk hon fick näringsfattig, men det torde i så fall bero på mammans extrema kost, vilket också innebär att hon måste ha enorma brister på vitaminer och annat, eftersom kroppen vid graviditet och amning ser till att barnet får det som behövs, även om det innebär att tära på mammans reserver. Men kanske var det istället så att hon led av någon annan sjukdom, som gjorde att hon inte kunde tillgodogöra sig näringen i bröstmjölken?
Det är så mycket som är fel med den artikeln. Rubriken är vidrig, även om den nu ändrats från "Bebisen dog - av bröstmjölken" till "Bebisen fick bara bröstmjölk - dog". Ett bättre förslag, som jag läste via amningshjälpens maillista är "Vårdslöshet orsakade barnets död".
För det är det det handlar om. Vårdslöshet.
Från föräldrarnas sida, som inte begriper att ett barn på 11 månader bör väga mer än 5,7 kilo, oavsett vilken form näringen kommer i. Som på fullaste allvar tänker sig bota allvarlig bronkit hos sitt barn med kål och lera. Som uppenbarligen inte förstått vilka tillskott i form av bland annat vitaminer man behöver ta om man ska leva som strikt vegan.
Från sjukvårdens sida, som inte ingrep, kontaktade de sociala myndigheterna, när de inte fick lägga in den då nio månader gamla flickan när hon led av bronkit, utan lät föräldrarna ta hem henne för att behandla bronkiten med kål och lera. Eller reagerade på att flickan var onormalt liten för sin ålder.
Föräldrarnas vänner och bekanta. Fanns det verkligen ingen i deras omgivning som såg att något var fel? Varför slog ingen larm?
Åter till Aftonbladets artikel. Bilden, som visserligen inte har någon koppling till artikeln, visar inte ett barn på 11 månader. Snarare 1 månad. Men även om bilden inte har någon koppling till artikeln ger det associationer till mindre barn, som enbart ammas (som BÖR ammas, alternativt ges ersättning, exklusivt).
I ingressen står att flickan bara fick bröstmjölk, ingen ersättning. Ersättning ges vanligen inte till barn över sex månader som dessutom ammas, så vad har ordet överhuvudtaget där att göra? Återigen något som ger associationer till yngre barn än vad artikeln egentligen handlar om.
Jag vet flera barn som ammats fullt, alltså helammats, längre än sex månader. Och det är inget problem, så länge barnet växer (det är längd och huvudomfång som är de viktiga måtten) och utvecklas normalt. Så verkar inte fallet varit med den lilla Louise i Frankrike.
Jag är rädd för att artikeln i Aftonbladet bara bidrar till att sprida myter om långtidsamning som något konstigt, onormalt och till och med potentiellt livsfarligt. När det egentligen handlar om något helt annat. Vårdlöshet i föräldraskapet.
Den lilla flickans död är tragisk. Framförallt för att det kanske hade kunnat undvikas om föräldrarna sökt vård tidigare, eller om sjukvården ingripit när de hade chansen. Men det är också tragiskt att hennes död ska skyllas på amningen och den "näringsfattiga" bröstmjölken. Kanske var den bröstmjölk hon fick näringsfattig, men det torde i så fall bero på mammans extrema kost, vilket också innebär att hon måste ha enorma brister på vitaminer och annat, eftersom kroppen vid graviditet och amning ser till att barnet får det som behövs, även om det innebär att tära på mammans reserver. Men kanske var det istället så att hon led av någon annan sjukdom, som gjorde att hon inte kunde tillgodogöra sig näringen i bröstmjölken?
torsdag 17 mars 2011
Att söva med amning
Jag erkänner gärna att jag är rätt lat av mig. Fast bekväm kanske låter trevligare. Följaktligen har jag ammat båda mina barn till sömns, det har varit det absolut enklaste sättet för mig. Att jag heller aldrig kunnat genomföra någon "skrikmetod" vare sig den signerats Anna Wahlgren eller Berndt Eckerberg, är en annan sak, som troligen kommer upp i något framtida inlägg.
Att amma till sömns har aldrig varit något problem för mig. Jag har under tiden läst, tittat på tv, pratat i telefon, lyssnat på musik, stickat... eller somnat själv. På dagtid har jag ofta tagit en promenad under tiden, antingen på stan eller i skogen. Med barnet i bärsjal, då. Man blir så trött i armarna annars. Har vädret varit lite sämre har jag suttit inne, stickat eller surfat på datorn. Eller pluggat, för den delen.
Min yngsta går inte på förskola ännu, trots att hon är över två. Men när den äldsta skulle börja på förskolan hamnade jag i ett litet dilemma. Förskolan praktiserade vagnsvila utomhus. Helt ok, men hur skulle det gå? Martina hade ju i stort sett aldrig sovit i vagn, eftersom hon inte gillade den när hon var bebis. När varje vagnspromenad slutade med att jag bar ungen, vare sig jag hade sjalen med eller ej, slutade jag använda vagnen. Återigen, jag är bekväm av mig. ;-)
Åter till vagnsvilan. Jag fick en begagnad vagn av min syster (min egen hade jag hunnit sälja eftersom den aldrig användes) och började försöka ta promenader när det var sovdags. Martina var då kring 20 månader. Hon tyckte att det var en helfånig idé att ligga ner i vagnen när det var sovdags, framförallt när mamma styrde den. Hon visste ju att det fanns ett annat, mycket mysigare sätt att somna på. Således la jag ner projektet. Jag visste ju att hon kunde somna utan amning, det gjorde hon ju hos sin pappa. Men med mig i närheten valde hon ett mysigare alternativ. Varför nöja sig med mindre än det bästa?
Inskolningen började. Ärlig som jag är talade jag om för personalen att jag aldrig kunnat få henne att somna i vagn, eftersom vi ammade till sömns. Vilket kanske skapade onödig oro hos dem... Inskolningen gick ganska bra, trots att jag i retrospektiv hellre hade väntat till efter tvåårsdagen. Så kom första dagen hon skulle sova där. Pedagogen ville att jag skulle vara med första gången, vilket jag försökte vara. Med den följden att hon, naturligtvis, ville upp till mig istället. När jag lämnade över henne till pedagogen igen sa jag att det inte skulle fungera, och gick istället iväg. Martina somnade på någon minut, helt utan ledsamheter. Och så fortsatte det. På förskolan somnade hon utan problem i vagnen med fröken bredvid. Hemma var det amning och /eller bärande som gällde. Förutom när sambon nattade, då var det saga och möjligen lite välling som gällde. Fast det fungerade av naturliga skäl inte så bra om jag var hemma.
Vad vill jag då säga med det här? Jo, att man inte behöver oroa sig för att "skämma bort" barnet genom att låta det somna vid bröstet. När den dagen kommer då en annan person än mamman ska söva barnet, då löser det sig. Barnet och den personen, vare sig det är pappan, förskolepersonalen eller barnvakten, får hitta en lösning som fungerar i just den situationen, med de premisser som finns då. Och ärligt talat. Även om barnet somnat på något annat sätt med en person, så torde en annan person behöva hitta sitt eget sätt att få barnet att sova.
Gör så, som det känns bäst i hjärtat att göra. Trivs mamman och barnet med att amma till sömns, så gör då det. Det är en begränsad tid det handlar om, bara ett ögonblick av ett helt liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)